OGREPPBAR. En saknad utan ord. En doftpartikel som paralyserade alla mina tankar på samma vis som när jag i morse hörde ”vår sång”. Nostalgivibbar i nuet. Jag suktar efter hans doft så mycket att jag går bitar. Att han glömde sin parfym hjälper lite, lika mycket som en veckas obäddad säng. Eller vad säger ni? Mer flotta tips?
Translation: This morning ”our song” was playing on the radio and it paralyzed my thoughts in the same way that his smell does. Nostalgia for the present. Lucky me he forgot his fragrance. Also, I try not to make the bed for the whole week. Any other tips to survive?
