PASSION Tag

MERRY CHRISTMAS

captain

I’M OFF!! I have about 12 hours’ journey in front of me before I get some rest. Following day, we will continue to drive and boat for 5 more hours before we reach the destination. This time I’m going to another part of this of Costa Rica, which is very exciting.

It’s funny how this place makes me nostalgic. Last time I went I was sort of in a “limbo”. I had just quit my banking job at SEB in Stockholm, even though they just offered me a promotion in the CDS derivatives (yes that financial instrument that made half of the world go default besides Sweden) and on top of that openly got jailed at over the Christmas table for throwing my career away for New York City. But HOW could I explain it? That I wanted to move back to the city that never sleeps, that opened up my eyes, that made me feel alive and that was more than just a Master’s Degree, or it had to. I dreamed of work in fashion, more specifically with shoes. I had watch all the SATC episodes for about five million times, and I knew every line by heart. I wanted to be one of those girls (read Carrie), I wanted that life, that apartment and to stroll down the same picturesque Perry Street in the West Ville in a head over heels killer outfit. I want to work my ass off, to love my job and to do crazy things with my friends (only pity I couldn’t bring my friends with me). So what did I have to offer back? I had a year of fashion design and 5 years of business, some working experiences but most of all the energy and passion. Someone most want that, right?

 

I actually didn’t ask myself these questions at the time, simply because I was too young and naive (which I’m not putting in a negative aspect as it’s thanks to that I am where I am today). I just didn’t know about consequences, which made me dare to take this step. I wanted to feel that energy run through my veins again, that only Manhattan do so well. I wanted to be free as bird. Period.

 

So with that parole and $5000 saved on my bank account I took off. A small detail, I had already reached out to my favorite company back in October, where they suggested me to come back to NYC to figure something out. Finally there, I called and I called and I interviewed and still nothing… I started to doubt myself. Why is it taking so long? They told me they have something for me. That’s when Costa Rica gets into the picture. As I couldn’t handle it anymore I just said to myself “take a break” you always worked worked worked in your life, and never rested. “If they have a position for you, then you’ll get it. Relax”. With that philosophy I let go. I trusted my intuition and I let the universe do its thing.

 

Two weeks later I landed my first shoe job, for Manolo Blahnik. At the same as my boyfriend dump me.

Thanks CR!

 

xNW


Take off! Jag har cirka 12 timmar framför mig innan jag kan koppla av en gnutta. Följande dag återstår det en fem timmars bil- och båttur innan vi når vår destination. Denna gång ska vi utforska en annan del av Costa Rica, vilket gör mig sjukt pepp!

Det är komiskt hur den här platsen får mig att känna mig nostalgisk. Sist jag var här kan man säga att jag befann mig I en så kallad “limbo”. Jag hade just sagt upp mig från mitt banker-jobb på SEB i Stockholm, trots att jag nyligen blivit erbjuden en befordran till CDS derivat-avdelningen (mycket riktigt det finansiella instrumentet som fick halva världen att gå bankrutt förutom Sverige), och som pricken över i:et blivit öppet utskälld vid julbordet över hur jag kunde ”kasta bort min toppkarriär för New York City”.  Men HUR kunde jag förklara det för dem? Att jag ville tillbaka till staden som aldrig sover, staden som öppnade mina ögon, som fick mig att känna mig levande och som var mer än bara en magisterexamen, eller det var den tvungen att vara. Inte kunde det var allt. Jag drömde om att arbeta inom modevärlden, mer exakt med skor. Jag hade plöjt alla SATC-episoder minst fem miljoner gånger och jag kunde alla repliker utan och innan. Jag ville vara en av kvinnorna (läs Carrie), jag ville ha det där livet, den där lägenheten och att kunna strosa ner den pittoreska gatan Perry Street in West Village i en magisk glittrande outfit. Jag vill arbeta arselet av mig, älska mitt jobb och göra galna saker med mina vänner (enda jobbiga var att jag inte kunde packa med alla mina vänner). Vad hade jag att erbjuda? Jag hade pluggat ett år design och fem år ekonomi, några års jobberfarenhet men mest av allt en helskotta energi och passion. Någon borde väl vilja ha det, eller?

 

Om jag reflekterar tillbaka på denna tid så ställde jag mig själv faktiskt aldrig de här frågorna. Jag bara visste vart jag ville och vilken känsla jag vill uppleva. Det var snarare min ungdom och naivitet (positivt menat – tack vare den är jag var jag är idag) som tog mig hit. Jag hade ingen aning om vad konsekvenser var och inte ville jag tänka på dem heller, vilket fick mig att våga testa mina vingar. Jag ville helt enkelt känna energin pulsa genom mina ådror igen, vilket bara Manhattan gör så väl. Jag ville vara fri som en fågel. Punk slut.

 

Med denna paroll och 5000 dollar sparade på mitt bankkonto bar det av. Eller vänta, en lite detalj värt att nämna, redan i oktober hade jag hört av mig åtskilda gånger till mitt favoritföretag som föreslog att om jag flyttade tillbaka till NYC skulle de nog kunna hitta en plats åt mig. Väl där, ringde jag och ringde, och intervjuade och ändå inget… Jag började att betvivla mig själv. Varför dröjer det så? De sade ju att de skulle ha något åt mig. Det är då Costa Rica kommer in bilden. Eftersom jag inte kunde hantera situationen längre intalade jag mig själv att ”ta en paus”, du har alltid arbetat hela ditt liv utan en ladda batterierna. ”Om det finns en position till dig så kommer du att få den”. Så med den filosofin släppte jag taget. Jag litade på min intuition och jag lät universum gör sin grej.

 

Två veckor senare hade jag landat mitt första sko-jobb, hos Manolo Blahnik. Och blivit dumpad av mig amerikanska pojkvän.

 

Tackar CR!